Nothing
Det var länge sedan jag grät nu, flera veckor sedan. Och det är lång tid för att vara mej nu mer. Tills nyss för någon timme sedan, kanske inte ens det. Tårarna började rinna, som så många gånger förut. Jag har verkligen mått bra några dagar, till och med en vecka kanske. Men det har slagit mej tillbaka nu och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Det må vara så att vissa här tycker att jag borde må bra, borde glädjas åt sakerna jag har. Jag har vänner, jag har både en mamma och en pappa som bryr sig om mej (sen att de inte förstår mej för fem öre är ju en annan sak), jag har världens bästa syster det menar jag verkligen, jag har ett riktigt bra sommarjobb som jag trivs med + att jag tjänar bra, jag har tak över huudet och mat på bordet. Men ändå så är det någonting, och ni ska inte tro att jag inte glädjs åt det jag har, för det gör jag. Jag kan inte påstå att jag gör det jämt, men innerst inne så uppskattar jag allting. I really do. Så jag vet inte hur det känns att inte ha någonstans att bo, att inte ha mat för dagen, att inte ha ditt eget rum och ditt privatliv, att inte ha båda föräldrarna där för dej. Jag tänker aldrig påstå att jag vet hur det känns, för det gör jag inte. Inte alls.. Men en sak vet jag, jag vet precis hur det är att alltid mer eller mindre känna sig utanför. Känna sig utanför bland vänner kan man väl leva med, jag påstår inte att det är kul. Men det är mycket värre att känna sig utanför hemma, för det är precis det jag gör. Hemma, känns inte som hemma. Det är alltid jag som får reda på allting sist, det är alltid jag som glöms bort. Jag vet inte den verkliga orsaken till detta. Jag pratar inte mycket, det gör jag inte. Oftast så är det bara för att jag inte har något att säga, annars så vill jag bara inte. Orkar inte råka säga något som kan starta bråk, så visst jag är säkert inte så lätt att ha att göra med. Men det har jag aldrig påstått heller. Men man ska väl ändå få chansen att känna sig som just hemma när man är det? Jag orkar inte prata med någon om det längre, jag orkar inte prata med någon överhuvudtaget. Inte om någonting, så därför tänker jag säga upp min tid hos min psykolog och meddela att jag inte vill ha någon ny tid.
Ja, hon har hjälp mej. En hel massa till och med. Men grejen är den att jag behöver tänka ut saker och ting själv nu...
No one knows what it's like to be me...
Det må vara så att vissa här tycker att jag borde må bra, borde glädjas åt sakerna jag har. Jag har vänner, jag har både en mamma och en pappa som bryr sig om mej (sen att de inte förstår mej för fem öre är ju en annan sak), jag har världens bästa syster det menar jag verkligen, jag har ett riktigt bra sommarjobb som jag trivs med + att jag tjänar bra, jag har tak över huudet och mat på bordet. Men ändå så är det någonting, och ni ska inte tro att jag inte glädjs åt det jag har, för det gör jag. Jag kan inte påstå att jag gör det jämt, men innerst inne så uppskattar jag allting. I really do. Så jag vet inte hur det känns att inte ha någonstans att bo, att inte ha mat för dagen, att inte ha ditt eget rum och ditt privatliv, att inte ha båda föräldrarna där för dej. Jag tänker aldrig påstå att jag vet hur det känns, för det gör jag inte. Inte alls.. Men en sak vet jag, jag vet precis hur det är att alltid mer eller mindre känna sig utanför. Känna sig utanför bland vänner kan man väl leva med, jag påstår inte att det är kul. Men det är mycket värre att känna sig utanför hemma, för det är precis det jag gör. Hemma, känns inte som hemma. Det är alltid jag som får reda på allting sist, det är alltid jag som glöms bort. Jag vet inte den verkliga orsaken till detta. Jag pratar inte mycket, det gör jag inte. Oftast så är det bara för att jag inte har något att säga, annars så vill jag bara inte. Orkar inte råka säga något som kan starta bråk, så visst jag är säkert inte så lätt att ha att göra med. Men det har jag aldrig påstått heller. Men man ska väl ändå få chansen att känna sig som just hemma när man är det? Jag orkar inte prata med någon om det längre, jag orkar inte prata med någon överhuvudtaget. Inte om någonting, så därför tänker jag säga upp min tid hos min psykolog och meddela att jag inte vill ha någon ny tid.
Ja, hon har hjälp mej. En hel massa till och med. Men grejen är den att jag behöver tänka ut saker och ting själv nu...
No one knows what it's like to be me...
Kommentarer
Trackback