Jessica

Behöver någon som håller om mej, någon att sova brevid. Måste få känna en trygghet, då kanske sömnen kan anlända, kanske. Varje natt så blir jag liggandes vaken i timmar. Kan inte sova, vill inte vara ensam. Jag hatar att vara ensam just nu, men ändå så är jag det mest hela tiden. Ensam på mitt rum, där är det bara jag. Ensamhetens kyla, min gråa dimma. Ensam ensam ensam.. Minsta sak som händer så börjar jag gråta, bryter ihop. Bara i min ensamhet, aldrig annars. Måste försöka vara stark utåt, annars så är jag helt förlorad.

Solen skiner ute, men än har jag inte tagit mej ut. Vet inte vad det är med mej idag, ännu en dag då jag inte vill ta mej upp ur sängen trots solen sken och den blå himlen. Var vaken till halv 4 i natt kanske, kunde inte sova. Jag vet inte om det berodde på allt koffein jag hade fått i mej under dagen, bör kanske tilläggas att jag inte brukar dricka så mycket kaffe/te. Men igår så blev det en kopp kaffe och två koppar te, te som jag förövrigt lärde mej att dricka igår. Men jag tror inte att det berodde på koffeinet, det var någonting annat. Min depression, det växer sig större. Måste nog söka hjälp nu snart, jag bara skjuter upp det hela tiden. För tro det eller ej, det är pinsamt. Känns så fjolligt, jag tycker själv inte att det är så farligt i första anblicket. Men börjar jag fundera på hur det egentligen är så, jaa...

* Sömnproblem
* Allt känns meningslöst
* Har ingen ork för någoting
* Döden känns  som en underbar befrielse
* Trött hela tiden
* Jag vill bara att folk ska låta mej vara


Sådär känner jag mej, deprimerad? Jag vet inte. Anledningen till att jag skriver sådant i min blogg som egentligen vem som helst kan läsa är att det känns bättre när man har fått ur sig lite. Och det hjälper mej själv, det hjälper att läsa det senare. Tackvare att jag har skrivit ned allt här så vet jag på ett ungefär hur länge jag har mått såhär.. Jag  vet att jag lika gärna kan skriva det någon annanstans och bara ha det för mej själv, jag har provat det. Men då ljuger jag bara för mej själv, såhär så blir det mer ärligt. Det är inte för att få uppmärksamhet eller något sådant, för jag vill inget hellre än att folk ska låta mej vara...

Jag har svårt nog med att klara av mej själv just nu, inte ens det klarar jag. Hur ska jag då orka med henne?! Det är just det jag inte gör, men det är riktigt svårt att undvika varandra om man bor i samma hus. Lyckas ändå ganska bra, pratar ju aldrig med varandra. Eller jo, där ljög jag. Jag pratar inte med henne, men hon gnäller på mej, snackar skit om mej. Jag orkar inte ens käfta emot längre, då har det gått riktigt långt om jag inte orkar det ska jag säga er. Men jag har kommit till en punkt då jag känner att hon inte förtjänar det. Hon gör verkligen inte det. Jag vill bara inte ha något med henne att göra, jag vill inte att hon ska lägga sig i mitt liv. Hon vet ingenting om mej, men ändå så snackar hon skit. Jag pallar inte med det längre..

Nu vill jag bara flytta och lämna allt..

Jag måste erkänna att den här dagen har varit ganska så bra, inga depressioner än så länge i alla fall. Det känns väldigt skönt, det är otroligt jobbigt att gå och må dåligt hela tiden, speciellt när man inte vet varför. Kanske var det pluggandet igår som gör det, eller kanske det fina vädret? Som gör den här dagen än så länge hyffsat bra. Jag vill sjunga..

Jag känner mej festivalig!

Sömn, dagssömn snarare, det är underbart. Det bästa jag vet. På nätterna så sover jag aldrig bra nå mer, är det inte mardrömmar så ligger jag bara vaken. Men på dagarna, då kan jag sova, utan mardrömmar. Då är sömnen det underbaraste som finns, så vackert. Jag tänker mycket på döden, det tysta som förmodligen bara ligger där och väntar. En dag även för mej..

Det skulle vara härligt, inte bara härligt  utan det skulle vara underbart. Själv är jag för feg för att våga göra någonting själv. Önskar jag hade det modet...


Helgen, vad ska man säga om den då? Fest, fest och åter fest. Var på tok för full. Däckade en stund på fredagen, men sen var det ganska lugnt. Lördagen minns jag inte mycket av. Tiden på depå är bara en enda dimma. Alkohol är livet, alla bekymer försvinner och man blir glad. Jag är kär i alkoholen. Det var kul..

Nu funkar det äntligen igen, bloggen alltså. Fast det är väl lika bra det att den inte har funkat. Skulle i alla fall inte ha skrivit alltför positiva saker de senaste dagarna i alla fall.

Jag har nått botten, igen. Klarade inte av att gå till skolan idag. Nu har jag insett att jag måste söka hjälp och det är nu. Pratade till och med mamma om det idag, så nu kommer det att hända, tro mej. Jag vill egentligen inte göra något alls med mitt liv just nu, jag vill bara dra omkring och låta dagarna gå utan att behöva aktivera mej alls. Jag orkar inte med någonting, inte ens mej själv. Inte ens sova kan jag, jag klarar inte av att stänga ögonen. Jag bara ligger och stirrar, jag hatar det här. Men jag orkar inte göra något åt det, men jag måste. Jag kan inte leva såhär längre. Jag har till och med börjat tro att jag inte kommer klara av att ta studenten i år. Inte ens det orkar jag bry mej om, jag bryr mej inte om någonting. Allt känns bara likgiltigt. Finns inga känslor alls, det är bara tomt. Fast ändå så fullt, nu är det väl inte någon som förstår vad jag svammlar om. Det gör jag inte själv heller egentligen, men det är så det känns i alla fall. Skulle jag förstå vad som händer med mej så skulle jag förmodligen kunna hantera det på ett bättre sätt. Just nu kan jag inte hantera det alls.

Tankarna bara maler på utan att jag vet vad det är jag tänker på, huvudet är fullt samtidigt som det känns som att jag inte tänker på någonting. Jag blandar ihop dagar, jag vet inte om jag gjorde en sak idag, igår eller i helgen. Allt flyter ihop till en enda gröt. Jag minns inte vad jag har sagt till folk och inte sagt. Allt sker mekaniskt utan att jag vet om det. Ändå så lyckas jag spela glad, spela glad inför pappa som inte vet någonting. Han vet inte något om hur jag mår eller har mått under det senaste året. Jag känner mej ganska duktig fast egentligen så är det väl bara dumt. Men det sista jag vill är att han ska veta hur jag mår, eller vill jag det? Skulle vara skönt om han visste utan att jag behövde säga något, men han skulle aldrig förstå ändå, därför förblir jag tyst.

Tystnad, det rådde total tystnad ute igår. Igår kväll eller i natt då jag gick ut för att röka, kunde inte sova. Det var dimmigt lagom kallt och helt underbart tyst. Det enda som hördes var mina andetag och glöden från cigaretten. Tystnaden är underbar. Jag orkar inte ens ha musik på längre, det är för mycket ljud. Det enda ljuder som hörs nu är knappandet från tangenterna och det är alldeles lagom högt. Klarar inte av andra ljud. Jag vill sluta andas..