Jessica

Jag tror inte att du förstår, förstår hur jobbigt allt det här är för mej. Hur mycket kraft och energi allt tar. Jag säger inte att jag inte vill offra den, för det tycker jag att det är värt, eller? Klart jag tycker att de tär värt det, annar så skulle jag inte fortsätta kämpa, fortsätta försöka. Men saken är den att jag inte vet hur länge till jag orkar. Orkar lägga ner all den energi som tydligen krävs. Det måste hända någonting, och det är snarast. Jag vill inte förlora dej. jag vll verkligen inte det. Men jag mår bara sämre och sämre nu, och du verkar inte riktgt förstå hur hårt jag tar allting. Tar jag allt för seriöst? Säg till om jag gör det i sådana fall, snälla du gör det. Jag kanske ska sluta ge mina 100 % hela tiden? För det är det som jag har gjort från början, gett 100 %. Jag kan inte ge mer än vad jag gör och vad jag gjort. Men det kanske inte är tillräckligt? Eller ger jag för mycket? Men grejen är den att ska jag ha ett förhållande så vill jag verkligen ge 100 %. Annars så känns det så meningslöst. Men betyder detta att jag kräver 100 % från din sida med? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre..
Sitter här i tystnad just nu, det enda som jag hör det är knappandet från tangenterna när jag skriver, ett surrande ljud från datorn och mina egna andetag. Tårarna är nära nu igen, fan detta får inte bli en vana. Tårarna är ofta påväg nu för tiden, inte bra.  Något måste hända nu, jag måste kämpa vidare. Jag vill inte förlora dej..

All the things you hide from me are running through my head

Att se dina tårar det var riktigt jobibgt, ska jag vara ärlig så trodde jag att jag aldrig skulle få se dem. Men det fick jag, idag. Och du fick se mina, det är inte många som sett dem. Kankse inte något att skryta över, men i alla fall. Tårarna rinner nu med, jag vet inte vad jag ska göra. När jag gick ifrån dej idag så kändes det som att hela min värld föll samman, jag visste varken ut eller in. Jag visste inte ens om jag någonsin skulle få se dej igen. Stegen därifrån var tunga, motvilliga. Men ändå så kändes det bra att jag gick. Det kändes rätt den stunden. Även fast det var jobbigt, det var rikitgt jobbigt. Tårarna rann medans jag gick, försökte hålla emot dem så gott jag kunde när jag stod och väntade på bussen. Bussen kom efter en väntan som kändes som en evighet men i själva verket kanske var 7 min. Jag satte mej nästan längst bak, orkade inte bry mej om min åksjuka. Jag hade annat att tänka på och jag hade inte lust att få fler konstiga blickar ifall tårarna skulle börja rinna igen. Där satt jag och bara stirrade ut genom fönstret, jag märkte knappt att det kom folk och att folk hoppade av. Emellan åt så kom det små dofter av Mårten. När dessa kom så rann det en tår. Jag vaknade upp ut min dvala när jag var mitt i Sandviken och då tog jag upp telefonen och ringde till Alexandra. Pratade en stund med henne, efter vi pratat klart så var jag i Kungsgården och då kom jag på att jag suttit hela bussresan utan musik. Jag hade inte ens märkt det, musiken som brukar vara det första jag slår på när jag blir ensam. Den var inte där och jag hade inte ens märkt det.
Det jag vet nu som jag inte visste då, är att jag kommer att få träffa dej igen. Jag kommer att få känna din underbara doft, känna din underbara kropp emot min igen. Längtan är redan otroligt stor, men jag kan vänta. Jag kan vänta när jag vet att det kommer att hända, jag vet det.

Tänkte jag skulle hinna skriva lite som hastigast innan jag ska iväg och simma lite. Äntligen träning, har tränat 40 min max under nästan 2.5 vecka! Det är katastrof, men det har haft sina anledningar. Jag har nämligen vart sjuk så länge, först var det huvudvärken och sedan mitt livsvärsta förkylning (jag har knappt vart förkyld). Men nu är jag så gott som frisk, så nu blir det till och träna hela veckan. Nu blir allt som vanligt igen.
Jag har börjat fundera, fundera på vem jag egentligen är. Vad tycker JAG egentligen, vad vill jag göra med mitt liv? Vad vill jag göra överhuvudtaget? Jag vet inte vem jag är, jag vet oftast inte vad jag tycker egentligen. Och vet jag verkligen vad jag vill göra med mitt liv? Frågorna är många, jag skulle kunna hålla på hela natten. Jag förstår inte sådana personer som säger att man ska leva i nuet, det är nästan omöjligt. Jag är en planerare, det vet jag. Jag trvis bäst när jag har allting planerat vad jag ska göra, helst vilka tider också. Jag är lite tidsberoende skulle man kunna säga. Jag vill alltid veta ungefär vilken tid allting inträffar.
Nu hinner jag dessvärre inte skriva mera, träningen kallar.

Peace