Jessica

Nu vet jag vart du står i alla fall. Ångra dej inte den här gången...



I don't believe that anybody feels the way I do about you now

---

Snälla, låt mej slippa mardrömmarna i natt. Jag vill sova...

Vart leder allt det här? Vart vill jag att det ska leda? Vi går ju bara runt i cirklar hela tiden, cirklar som vi inte kan ta oss ur, eller? Det här drar bara ned mej mer och mer...


Jag vet vem som skulle göra mej lycklig, men han ser mej inte så..

Speaking to the atmosphere
No one's here and I fall into myself
This truth drive me into madness
I'm frightened by what I see
But somehow I know
That there's much more to come
Immobilized by my fear
And soon to be blinded by tears
Fallen angels at my feet
Whispered voices at my ear
Death before my eyes
Lying next to me I fear
She beckons me shall I give in
Upon my end shall I begin
Forsaking all I've fallen for
I rise to meet my end

För någon dag sedan var det en kille som sa " Jag ser verkligen framemot att spendera resten av mitt liv med henne" till mej angående sin flickvän. Så vill jag också känna, det måste vara den totala lyckan när man känner så och personen i fråga känner likadant tillbaka. Fan! Varför kan inte jag?!

Det är smärtan som är svårast, fast det nu börjar bli bättre. Den psykiska smärtan.  Det som jag nu har burit på så länge, börjar det  äntligen att släppa nu? Eller är det bara en "bra period" nu igen? Ska bara denna veckan vara bra och ska jag sedan behöva dras ned i mitt mörker igen? Ännu längre ned, är väl rätt att säga egentligen. För upp till den ljusa ytan har jag fortfarande långt kvar, men nu går det åt rätt håll. Åtminstånde nu. Och det är väl nuet som räknas? Det bästa just nu är att jag i alla fall kan sova, men jag är lika trött för det. Men nu vet jag i alla fall att jag får den sömn jag behöver, det är inte alls lika frustrerande.

Lisa ligger naken, bredvid sin industriman
Hon ligger tyst och vaken, en docka vid sin barm
Hon läser sin dagbok, varje sida är som ett brev
Hon viskar i hans öra, det här är vad jag skrev
Hon ser sitt liv på film den kvällen
Ser ängen där hon lekte varje vår
Hon minns den första kyssen
Som om det var igår
Och kvällen blev natt,
Kvällen blev natt så fort...

Katarina klockor ringer och natten är vår
Katarina klockor ringer och natten är vår

Kommer du ihåg den kvällen, vi träffades i industriland
Och solen sken så starkt och klart, och vi låg med varann
Hon ser sig om i rummet, som delar hennes hemlighet
Dom här fyra åren känns som en evighet

Katarina klockor ringer och natten är vår
Katarina klockor ringer och natten är vår

Lisa skriver dagbok, smeker hans hand
Älskling du får önska vad du vill, för vi ska till ett annat land
Hon kysser honom varsamt, där han ligger stel och kall
Säger adjö till sin dagbok, med en pistol i sin hand

Katarina klockor ringer och natten är vår
Katarina klockor ringer och natten är vår
Katarina klockor ringer och natten är vår

Bara saker som hon gör
Bara saker som hon gör

Som jag har hoppats, jag har velat så jävla mycket. Jag har lurat mej själv alldeles för länge nu, du kommer aldrig att bli annorlunda, du kommer aldrig att bry dej mer om mej. Och framför allt så kommer du aldrig vilja ha tid för mej. Nu har jag tröttnat på det, nu har allt nått sin gräns. För som jag ser det så hade du viljat ha mej då hade du ansträngt dej lite någongång.

Orkar inte skriva mer nu, det är inte värt det..

"Du kan i alla fall klara dej  på egenhand, det kan inte jag" - Alex fina kommentar till mej. Vad det handlar om? Det får ni gissa er till ;D

Ååh, jag behöver din famn nu. Din trygga famn, min kropp och mitt psyke skriker efter det nu. Har jag tur så får jag känna din trygga famn i helgen, jag hoppas på det..


"Jag önskar dej allt vackert för du är det bästa som jag vet"

---

Man ska inte önska och hoppas så mycket, jag måste påminna mej själv om det hela tiden..

Fick nå sömntabletter av Lennart igår, nå naturläkemedel. Funkade igår i alla fall, somnade före 23. Vilket var tre timmar tidigare än de senaste veckorna, vilket känns skit bra. Hoppas det kommer att fortsätta fungera så att det inte bara var en engångs företeelse. För jag behöver få sova nu, hela kroppen är helt slut. Mitt mål sprack idag förresten, hade som mål att gå på alla lektioner den här veckan. Förra veckan vart ju inte alls så bra, hoppade då över första lektionen i princip varje dag. Men idag så sprack alltså målet att gå på alla lektioner, orkade inte ta mej upp ur sängen imorse. Fan, jag som hade haft två bra dagar nu ändå. Måndag var jag så lycklig för att jag hade varit och lämnat prover för att få bli blodgivare, den lyckan kunde jag leva på även igår. Men nu börjar den försvinna.. Det kan tyckas konstigt att jag blev så lycklig av att lämna lite blodprover, men det känns så bra att förhoppningsvis få bli blodgivare. Hjälpa andra människor, det känns riktigt bra!

"Du har i alla fall en anledning att vara deprimerad"  Det visste inte ens jag att jag hade, men kanske så har jag det då..

you makin' that mistake again, oh why
ooh, don't you understand
that everytime you do you make me cry

När ensamheten smyger sig på, när regnet bara öser ner. Då saknar jag dej som fan, det är över ett år sedan jag hade dej nu. Men när allting känns meningslöst och jag känner mej ensammast i världen så är det dej jag saknar, dej jag tänker på.. Idag är en sådan dag, en dag då jag bara skulle vilja hålla dej nära. Fast inte på samma sätt som då, vill bara ha dej nära för att du förstår. Det är bara du som gör det..



When will it end?

All those temptations, just let them be
Let's spend a lifetime inside this wheel
Don't change a thing now, this might be for real
Let's walk in silence, let's loose the key

Man är som en jävla zombi, man sitter här hör ingenting fattar ingenting. Allt är bara en enda stor dimma, vill inte mer nu. Om allt bara kunde sluta och bara försvinna. Försvinna från mitt huvuvud, mina tankar. Jag vill bara dra från allting nu, vill inte vara här längre. Min kropp skakar, jag vet inte vad mina händer gör. Jag kan inte sova, ligger vaken och bara stirrar. Helt plötsligt så har det gått flera timmar.
Men vad har jag egentligen för tankar? Egentligen så vet jag inte om jag tänker någonting överhuvudtaget, gör jag verkligen det? Tänker jag, det är klart att jag tänker. Men tankarna går bara över till en dimma tillslut så vet jag ingenting alls.. Koncentration finns inte längre, lektionerna blir värdelösa. Kommer inte ihåg någonting och fattar lika lite. Men jag är hellre där än hemma, hemma är allt som värst. Ensam på mitt rum där ingen ser mej, där är det bara jag. Jag hatar att vara där ensam, men ändå är det dit jag längtar mest.

Hur kan man känna längtan efter något som man aldrig har testat? Och förhoppningsvis aldrig kommer att testa heller, för jag vet att testar jag så är jag fast. Då är det kört, jag vet det. Längtan bort från allt är så jävla stor, så jag skulle vara fast på en gång. Så jag hoppas att jag slipper lockas av frestelsen..