Jessica

Nu funkar det äntligen igen, bloggen alltså. Fast det är väl lika bra det att den inte har funkat. Skulle i alla fall inte ha skrivit alltför positiva saker de senaste dagarna i alla fall.

Jag har nått botten, igen. Klarade inte av att gå till skolan idag. Nu har jag insett att jag måste söka hjälp och det är nu. Pratade till och med mamma om det idag, så nu kommer det att hända, tro mej. Jag vill egentligen inte göra något alls med mitt liv just nu, jag vill bara dra omkring och låta dagarna gå utan att behöva aktivera mej alls. Jag orkar inte med någonting, inte ens mej själv. Inte ens sova kan jag, jag klarar inte av att stänga ögonen. Jag bara ligger och stirrar, jag hatar det här. Men jag orkar inte göra något åt det, men jag måste. Jag kan inte leva såhär längre. Jag har till och med börjat tro att jag inte kommer klara av att ta studenten i år. Inte ens det orkar jag bry mej om, jag bryr mej inte om någonting. Allt känns bara likgiltigt. Finns inga känslor alls, det är bara tomt. Fast ändå så fullt, nu är det väl inte någon som förstår vad jag svammlar om. Det gör jag inte själv heller egentligen, men det är så det känns i alla fall. Skulle jag förstå vad som händer med mej så skulle jag förmodligen kunna hantera det på ett bättre sätt. Just nu kan jag inte hantera det alls.

Tankarna bara maler på utan att jag vet vad det är jag tänker på, huvudet är fullt samtidigt som det känns som att jag inte tänker på någonting. Jag blandar ihop dagar, jag vet inte om jag gjorde en sak idag, igår eller i helgen. Allt flyter ihop till en enda gröt. Jag minns inte vad jag har sagt till folk och inte sagt. Allt sker mekaniskt utan att jag vet om det. Ändå så lyckas jag spela glad, spela glad inför pappa som inte vet någonting. Han vet inte något om hur jag mår eller har mått under det senaste året. Jag känner mej ganska duktig fast egentligen så är det väl bara dumt. Men det sista jag vill är att han ska veta hur jag mår, eller vill jag det? Skulle vara skönt om han visste utan att jag behövde säga något, men han skulle aldrig förstå ändå, därför förblir jag tyst.

Tystnad, det rådde total tystnad ute igår. Igår kväll eller i natt då jag gick ut för att röka, kunde inte sova. Det var dimmigt lagom kallt och helt underbart tyst. Det enda som hördes var mina andetag och glöden från cigaretten. Tystnaden är underbar. Jag orkar inte ens ha musik på längre, det är för mycket ljud. Det enda ljuder som hörs nu är knappandet från tangenterna och det är alldeles lagom högt. Klarar inte av andra ljud. Jag vill sluta andas..