Det är aldrig lätt
Solen skiner ute, men än har jag inte tagit mej ut. Vet inte vad det är med mej idag, ännu en dag då jag inte vill ta mej upp ur sängen trots solen sken och den blå himlen. Var vaken till halv 4 i natt kanske, kunde inte sova. Jag vet inte om det berodde på allt koffein jag hade fått i mej under dagen, bör kanske tilläggas att jag inte brukar dricka så mycket kaffe/te. Men igår så blev det en kopp kaffe och två koppar te, te som jag förövrigt lärde mej att dricka igår. Men jag tror inte att det berodde på koffeinet, det var någonting annat. Min depression, det växer sig större. Måste nog söka hjälp nu snart, jag bara skjuter upp det hela tiden. För tro det eller ej, det är pinsamt. Känns så fjolligt, jag tycker själv inte att det är så farligt i första anblicket. Men börjar jag fundera på hur det egentligen är så, jaa...
* Sömnproblem
* Allt känns meningslöst
* Har ingen ork för någoting
* Döden känns som en underbar befrielse
* Trött hela tiden
* Jag vill bara att folk ska låta mej vara
Sådär känner jag mej, deprimerad? Jag vet inte. Anledningen till att jag skriver sådant i min blogg som egentligen vem som helst kan läsa är att det känns bättre när man har fått ur sig lite. Och det hjälper mej själv, det hjälper att läsa det senare. Tackvare att jag har skrivit ned allt här så vet jag på ett ungefär hur länge jag har mått såhär.. Jag vet att jag lika gärna kan skriva det någon annanstans och bara ha det för mej själv, jag har provat det. Men då ljuger jag bara för mej själv, såhär så blir det mer ärligt. Det är inte för att få uppmärksamhet eller något sådant, för jag vill inget hellre än att folk ska låta mej vara...