Jessica

Jag är trasig, tänk om jag aldrig blir  hel igen. Börjar kännas lite så, jag vill inte ha det såhär. Men jag kan inte göra något åt det heller, eller jag har inte orken för det. Jag måste hitta livsglädjen, men det känns som att den är förevigt borta. Jag har ingen glädje i det jag gör, fejkade leenden, fejkade skratt. MItt inre skriker, min kropp skriker att den inte orkar mer. Allt känns så meningslöst, vad är egentligien meningen med livet?