Jessica

Känner för att börja det här inglägget som det förra..

Det blir aldrig som man hade tänkt sig, vilket stämmer ytterligare en gång. Något som jag är väldigt dålig på det är att bryta, bryta kontakt med människor eller bryta med något jag gör. Så många människor som jag har sagt att jag ska bryta med, men helt enkelt inte klarar av att göra. Ofta så skulle jag ha mått mycket bättre av att bara bryta kontakten, men jag kan inte. Jag faller alltid tillbaka, inte en enda gång har jag lyckats. Bara en sådan sak som att jag sakt hur många gånger som helst att jag ska sluta simma, bryta helt med den. Men jag kan inte, alltid så faller jag tillbaka. Alltid så ligger jag där i vattnet igen. Jag har nu insett att jag aldrig kommer att kunna bryta, inte så länge det är Tony som är tränare. Han håller mej kvar, och säkert många andra med.
Samma så är det med vissa personer som har betydit och betyder så otroligt mycket för mej, jag kan inte bara bryta. Fast den här gången kanske det är annorlunda, nu är det du som vill bryta all kontakt med mej. Inte jag, jag kan inte göra så mycket. Känner mej helt maktlös och framförallt tom, jag som har sagt så många gånger åt mej själv att jag inte ska gråta över dej mer. Men nu sitter jag här och tårarna rinner igen, mascaran rinner ner längs kinderna. Hela tiden slänger jag blickar åt mobilen i hopp om att den ska ringa, eller för att ett sms ska komma. Men den förblir tyst.. Jag vill inte andas längre, jag vill bara tyna bort. Men jag vet att det inte löser någonting, jag måste försöka vara stark nu. Jag måste. Hoppet lever fortfarande kvar, och det kommer det att göra för en lång tid framöver. Även fast jag vet att det kanske är meningslöst..