Jessica

Att se dina tårar det var riktigt jobibgt, ska jag vara ärlig så trodde jag att jag aldrig skulle få se dem. Men det fick jag, idag. Och du fick se mina, det är inte många som sett dem. Kankse inte något att skryta över, men i alla fall. Tårarna rinner nu med, jag vet inte vad jag ska göra. När jag gick ifrån dej idag så kändes det som att hela min värld föll samman, jag visste varken ut eller in. Jag visste inte ens om jag någonsin skulle få se dej igen. Stegen därifrån var tunga, motvilliga. Men ändå så kändes det bra att jag gick. Det kändes rätt den stunden. Även fast det var jobbigt, det var rikitgt jobbigt. Tårarna rann medans jag gick, försökte hålla emot dem så gott jag kunde när jag stod och väntade på bussen. Bussen kom efter en väntan som kändes som en evighet men i själva verket kanske var 7 min. Jag satte mej nästan längst bak, orkade inte bry mej om min åksjuka. Jag hade annat att tänka på och jag hade inte lust att få fler konstiga blickar ifall tårarna skulle börja rinna igen. Där satt jag och bara stirrade ut genom fönstret, jag märkte knappt att det kom folk och att folk hoppade av. Emellan åt så kom det små dofter av Mårten. När dessa kom så rann det en tår. Jag vaknade upp ut min dvala när jag var mitt i Sandviken och då tog jag upp telefonen och ringde till Alexandra. Pratade en stund med henne, efter vi pratat klart så var jag i Kungsgården och då kom jag på att jag suttit hela bussresan utan musik. Jag hade inte ens märkt det, musiken som brukar vara det första jag slår på när jag blir ensam. Den var inte där och jag hade inte ens märkt det.
Det jag vet nu som jag inte visste då, är att jag kommer att få träffa dej igen. Jag kommer att få känna din underbara doft, känna din underbara kropp emot min igen. Längtan är redan otroligt stor, men jag kan vänta. Jag kan vänta när jag vet att det kommer att hända, jag vet det.