Maybe the last one..
Mycket har hänt, jag vet ine riktigt vart jag ska börja. Eller om jag ens ska börja, det här gången så vet jag inte om jag vill hänga ut mitt liv som jag alltid gjort tidigare. Jag har inte det behovet längre, eller lusten för den delen hellre..
Kanske är dags att stänga ned den här bloggen helt, börja om på nytt. Jag tror det är det jag behöver, det jag vill. Starta om helt på nytt, nu ska jag bara hitta en lägenhet. Sen känns det som att mitt liv kommer att ordna upp sig. Jag behöver mitt privatliv och min ensamhet, eller ja snarare tid för mej själv. Massor av tid för mej själv. Så kanske är det här mitt sista inlägg, kanske kommer det fler. Jag kan inte svara på det. Det enda jag kan säga är att, ordnar mitt liv upp sig så kommer jag inte att skriva något mer här, inget alls.
Tack för att ni har läst, take care!
Kanske är dags att stänga ned den här bloggen helt, börja om på nytt. Jag tror det är det jag behöver, det jag vill. Starta om helt på nytt, nu ska jag bara hitta en lägenhet. Sen känns det som att mitt liv kommer att ordna upp sig. Jag behöver mitt privatliv och min ensamhet, eller ja snarare tid för mej själv. Massor av tid för mej själv. Så kanske är det här mitt sista inlägg, kanske kommer det fler. Jag kan inte svara på det. Det enda jag kan säga är att, ordnar mitt liv upp sig så kommer jag inte att skriva något mer här, inget alls.
Tack för att ni har läst, take care!
Nothing
Det var länge sedan jag grät nu, flera veckor sedan. Och det är lång tid för att vara mej nu mer. Tills nyss för någon timme sedan, kanske inte ens det. Tårarna började rinna, som så många gånger förut. Jag har verkligen mått bra några dagar, till och med en vecka kanske. Men det har slagit mej tillbaka nu och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Det må vara så att vissa här tycker att jag borde må bra, borde glädjas åt sakerna jag har. Jag har vänner, jag har både en mamma och en pappa som bryr sig om mej (sen att de inte förstår mej för fem öre är ju en annan sak), jag har världens bästa syster det menar jag verkligen, jag har ett riktigt bra sommarjobb som jag trivs med + att jag tjänar bra, jag har tak över huudet och mat på bordet. Men ändå så är det någonting, och ni ska inte tro att jag inte glädjs åt det jag har, för det gör jag. Jag kan inte påstå att jag gör det jämt, men innerst inne så uppskattar jag allting. I really do. Så jag vet inte hur det känns att inte ha någonstans att bo, att inte ha mat för dagen, att inte ha ditt eget rum och ditt privatliv, att inte ha båda föräldrarna där för dej. Jag tänker aldrig påstå att jag vet hur det känns, för det gör jag inte. Inte alls.. Men en sak vet jag, jag vet precis hur det är att alltid mer eller mindre känna sig utanför. Känna sig utanför bland vänner kan man väl leva med, jag påstår inte att det är kul. Men det är mycket värre att känna sig utanför hemma, för det är precis det jag gör. Hemma, känns inte som hemma. Det är alltid jag som får reda på allting sist, det är alltid jag som glöms bort. Jag vet inte den verkliga orsaken till detta. Jag pratar inte mycket, det gör jag inte. Oftast så är det bara för att jag inte har något att säga, annars så vill jag bara inte. Orkar inte råka säga något som kan starta bråk, så visst jag är säkert inte så lätt att ha att göra med. Men det har jag aldrig påstått heller. Men man ska väl ändå få chansen att känna sig som just hemma när man är det? Jag orkar inte prata med någon om det längre, jag orkar inte prata med någon överhuvudtaget. Inte om någonting, så därför tänker jag säga upp min tid hos min psykolog och meddela att jag inte vill ha någon ny tid.
Ja, hon har hjälp mej. En hel massa till och med. Men grejen är den att jag behöver tänka ut saker och ting själv nu...
No one knows what it's like to be me...
Det må vara så att vissa här tycker att jag borde må bra, borde glädjas åt sakerna jag har. Jag har vänner, jag har både en mamma och en pappa som bryr sig om mej (sen att de inte förstår mej för fem öre är ju en annan sak), jag har världens bästa syster det menar jag verkligen, jag har ett riktigt bra sommarjobb som jag trivs med + att jag tjänar bra, jag har tak över huudet och mat på bordet. Men ändå så är det någonting, och ni ska inte tro att jag inte glädjs åt det jag har, för det gör jag. Jag kan inte påstå att jag gör det jämt, men innerst inne så uppskattar jag allting. I really do. Så jag vet inte hur det känns att inte ha någonstans att bo, att inte ha mat för dagen, att inte ha ditt eget rum och ditt privatliv, att inte ha båda föräldrarna där för dej. Jag tänker aldrig påstå att jag vet hur det känns, för det gör jag inte. Inte alls.. Men en sak vet jag, jag vet precis hur det är att alltid mer eller mindre känna sig utanför. Känna sig utanför bland vänner kan man väl leva med, jag påstår inte att det är kul. Men det är mycket värre att känna sig utanför hemma, för det är precis det jag gör. Hemma, känns inte som hemma. Det är alltid jag som får reda på allting sist, det är alltid jag som glöms bort. Jag vet inte den verkliga orsaken till detta. Jag pratar inte mycket, det gör jag inte. Oftast så är det bara för att jag inte har något att säga, annars så vill jag bara inte. Orkar inte råka säga något som kan starta bråk, så visst jag är säkert inte så lätt att ha att göra med. Men det har jag aldrig påstått heller. Men man ska väl ändå få chansen att känna sig som just hemma när man är det? Jag orkar inte prata med någon om det längre, jag orkar inte prata med någon överhuvudtaget. Inte om någonting, så därför tänker jag säga upp min tid hos min psykolog och meddela att jag inte vill ha någon ny tid.
Ja, hon har hjälp mej. En hel massa till och med. Men grejen är den att jag behöver tänka ut saker och ting själv nu...
No one knows what it's like to be me...
Let's make a promise
Jag som hade tänkt att hålla igång lite här med bloggen nu, men så blev det inte..
Jag fylls av ångest varje gång jag ska börja skriva här och så även nu. Men jag kände att jag måste försöka kämpa emot och få ned en eller annan mening. Men vad ska vara meningen med det egentligen? Jag ska "plåga" mej själv bara för att skriva en massa skit i min blogg? Det här med blogg stiger en åt huvudet, eller åtminstånde så skapar det ett beroende. Men för vad egentligen? Egentligen så är det ju bara en massa skit, man lämnar ut sig själv på internet så att vem som helst kan läsa det. Frågan är ju bara varför? Söker man efter bekräftelse? Medlidande? Eller vill man bara bli hörd? Jag vet vad det är/har varit för mej i alla fall. För mej har det varit för min egen skull. För att jag ska få det svart på vitt hur jag mår och känner mej och har gjort. Skriver jag det bara för mej själv så ljuger jag, jag antar att det är lättare att bara ljuga för sig själv än att ljuga för alla andra med. Men vad vet jag...
Just nu vill jag bara supa skallen av mej, tack och hej
Lite kort bara
Det var världens segaste dag på jobbet idag, stopp stopp och åter stopp. Yeah.. Inte alltför kul direkt, men ja. Hoppas på att allt funkar bättre imorgon. (Bara för att tillägga, stoppet berodde inte på mej. Det blev inte ens fel där jag sitter, så nu vet ni det!)
Får bli ett kort inlägg idag, jag är trötter. Ska lägga mej och käka vattenmelon och kolla på Mordkommissionen, riktigt skönt med andra ord! Sweet dreams
Dagens glädjeämne; Jag simmade idag, det vart inte långt alls. Men jag var där och jag simmade, det är ett stort steg för mej just nu. Så det blir självklart något att glädjas åt idag.
Får bli ett kort inlägg idag, jag är trötter. Ska lägga mej och käka vattenmelon och kolla på Mordkommissionen, riktigt skönt med andra ord! Sweet dreams
Dagens glädjeämne; Jag simmade idag, det vart inte långt alls. Men jag var där och jag simmade, det är ett stort steg för mej just nu. Så det blir självklart något att glädjas åt idag.
För lite sömn..
Det blev bara tre timmars sömn inatt, kan bero på att jag råkade sova i princip hela eftermiddagen igår. Så det var inte alltför kul när klockan ringde kvart i 5 imorse. Men en hel del kaffe gjorde att jag kände mej ganska så pigg ändå. Men en sak är säker, jag däckade på soffan när jag kom hem.. Så nu är jag skit trött och ska gå och lägga mej, go natt
Dagens glädjeämne; Det var tro det eller ej riktigt skönt/kul att börja jobba igen.
Dagens glädjeämne; Det var tro det eller ej riktigt skönt/kul att börja jobba igen.
Min psykolog sa...
Jag sitter och njuter till Thåströms hesa stämma och drömmer mej tillbaka, tillbaka till den underbara fredagen som jag aldrig kommer att glömma. Jag vet att det var ett jävla tjat om detta, men det får det vara. Faktum är att allt var mycket bättre live än vad det är nu hemma..
Jag var äntligen till min psykolog idag, vilket kändes bra. Riktigt bra, jag börjar sakta men säkert förstå mej själv allt mer. Hon är bra, riktigt bra. Hon sa att jag varenda dag innan jag skulle sova så ska jag tänka på vad jag har att glädjas åt mest av det som hänt just under dagen. Men jag har kommit på att det är något jag aldrig kommer att göra, såvida jag inte skriver upp det här. Så därför tänker jag börja skriva upp "dagens glädjeämne" i varje inlägg. Lite töntigt kanske, men det är värt att prova och se om det verkligen hjälper mej. Så här kommer det.
Dagens glädjeämne: Mitt möte med psykologen får helt klart stå för det bästa som hänt under dagen.
Jag var äntligen till min psykolog idag, vilket kändes bra. Riktigt bra, jag börjar sakta men säkert förstå mej själv allt mer. Hon är bra, riktigt bra. Hon sa att jag varenda dag innan jag skulle sova så ska jag tänka på vad jag har att glädjas åt mest av det som hänt just under dagen. Men jag har kommit på att det är något jag aldrig kommer att göra, såvida jag inte skriver upp det här. Så därför tänker jag börja skriva upp "dagens glädjeämne" i varje inlägg. Lite töntigt kanske, men det är värt att prova och se om det verkligen hjälper mej. Så här kommer det.
Dagens glädjeämne: Mitt möte med psykologen får helt klart stå för det bästa som hänt under dagen.