Försöka att se världen från ett annat håll, utan denna dimma. Istället få se världen i ett ljus, jag fick det. Jag gjorde det i några veckor. Jag mådde bra, men man ska inte ropa hej. Ett enda felsteg och du är tillbaka där du böjade om inte ännu längre ned. Jag kan inte skylla på någon annan än mej själv, även fast jag skulle vilja. Det är alltid lättare att skylla ifrån sig. Men det är bara jag, jag och jag. Personen jag minst av allt vill ha något att göra med är den personen som jag måste leva med dygnet runt. Personen som infinner sig i min kropp, en kropp och en person som jag hatar. Har ni aldrig tänk på hur lätt det skulle vara? Hur lätt det skulle vara att bara försvinna, fly från allt. Aldrig behöva se dagens ljus igen, aldrig behöva känna denna ångest detta hat? Men det är fegt, eller egentligen inte fegt. Det krävs jävligt mycket mod för att våga ta det steget. Men samtidigt om jag tar det steget så belönar jag mej själv, det är det sista jag vill göra. Det är det sista jag förtjänar.