Snart om en timme kanske så sker det, jag ska säga hej då till min bästa vän. Hon flyttar imorgon, upp till Umeå. Hela 60 mil eller vad det är upp dit. Ingenting kommer någonsin att bli som det har varit de tre senaste åren. Visst man kan säga att man ska hålla kontakten och ja, det kommer vi att göra. Men det kommer aldrig att bli samma sak igen. 60 mil är inte någon sträcka man bara åker sådär, det är långt. Riktigt långt, jag kommer att sakna henne. Nå otroligt mycket, men samtidigt så vet jag att det är precis det här hon behöver. Hon behöver komma bort och göra något som hon verkligen vill. Det känns bra att veta att hon kommer att må bra där uppe, det glädjer mej. Så därför vill jag lite att hon ska åka, bara för att hon ska kunna må bra igen och få börja om. Men samtidigt så skulle jag vilja binda fast henne och förbjuda henne från att åka, för jag behöver henne här. Jag vet inte hur jag ska klara mej utan henne. Men jag antar att jag klarar mej när jag vet att hon gör något som hon verkligen vill. Så idag är sista dagen jag ser henne på några månader, det har aldrig hänt förut. Vi är vana att ses eller höras näst intill varje dag, vi gick ju i samma klass. Men jag måste se det positivt. Jag måste det, annars så klarar jag det inte.


Och en annan bra sak, nu har jag en riktigt stor anledning att åka upp till Umeå. Jag har aldrig varit där förut.