Äkta filmkärlek, sådan som inte existerar i verkliga livet. Det är bara sådan jag vill ha..

Jag vet inte, miljoner känslor, miljoner frågor, miljoner svar..? Eller ingenting alls.. Ena sekunden en bubblande glädje, andra stunden en tomhet. Jag klarar mej inte själv, eller är det just det jag gör? Hur kunde han veta? Jag hade inte nämnt ett ord till någon där, ändå så visste han. Sånt får mej på fall.. Eller så får det mej att falla..

Ibland så kommer jag på mej själv med att bara sluta andras, bara för några sekunder. Om och om igen, jag vet inte varför jag gör så. Jag gillar känslan, omedvetet.. Känns som att alla andras liv snurar på medans jag står still, står still och kollar på.  Ett liv i inget, ingenting alls...



                - Du vill bara vara någon du inte är..